Avtal

Från SFS Wiki

Version från den 19 augusti 2011 kl. 20.46 av Wto (Diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan behöver en genomgång på dess upplägg.

Ett avtal är en överenskommelse mellan fysiska och/eller juridiska personer. Huvudprinciperna för avtalsskrivning är att vem som helst kan ingå avtal samt att avtal ska hållas. Genom avtalet bestäms vilka regler som ska gälla i avtalsförhållandet. De berörda parterna undertecknar avtalet först när de är överens om att innehållet stämmer med deras förväntningar. Avtalet, eller med ett annat ord kontraktet, blir deras egen rättskälla.

Det är bra om de parter som skriver avtal försöker förutse vilka problem som skulle kunna uppkomma och avtalar om hur de ska lösas. Annars ökar risken för att det uppstår en tvist om någon av dem anser att den andra parten inte lever upp till avtalet. De flesta tvister kan parterna själva lösa men ibland måste domstol eller skiljedomare avgöra vem som har rätt. Det kan bli en både jobbig och kostsam process. Det finns alltså all anledning att vara tydlig och eftertänksam när avtal ingås, och tänka på att det är till avtalet man går för att finna svar på vad som gäller i avtalsförhållandet.

Innehåll

Vilka lagar gäller vid avtalsskrivning?

Avtalslagen gäller för alla avtalstyper inom förmögenhetsrättens område. I avtalslagen stadgas om vissa grundläggande frågor såsom om avtal ingåtts, vem som får ingå avtal och när avtal är att betrakta som ogiltiga. Avtalslagen är väldigt generell och därför är det ofta andra lagar som gäller. Vilka lagar som gäller beror nämligen på vad för slags avtal som parterna har ingått. Vid köp är det till exempel den mer utförliga köplagen som används, och vid upphovsrättsliga avtal upphovsrättslagen. För många avtalsförhållanden, såsom lån, hyra och tjänster är de lagar som finns väldigt knapphändiga och uråldriga. Ofta kan man vid sådana tillfällen ta hjälp av köplagen för att utröna vad påföljderna blir om en part till exempel inte lämnar tillbaka en hyrd egendom, såsom en cykel eller en stereo. Köplagen bli då alltså rättskälla trots att det inte gäller köp, eftersom det saknas en lag som reglerar hyra av saker, och då blir köplagen den lag som praktiskt är mest lämpad att användas för situationen. Ett svar på varför lagarna inte täcker alla situationer på avtalsrättens område är förstås just att parterna istället tecknar avtal för att reglera rättsförhållandet mellan dem. Avtalet gäller före lagen och parterna är fria att avtala om att andra villkor än lagens ska gälla mellan dem. Eftersom svensk avtalsrätt innehåller många luckor så måste den ibland fyllas ut med praxis, handelsbruk och sedvänja.

Det kan för övrigt nämnas att svensk lagstiftning inte är lika knapphändig vad gäller avtal med konsumenter. Det beror på att en konsument, alltså en privatperson, som ingår avtal med näringsidkare anses vara i underläge jämfört med det företag som tillhandhåller varan eller tjänsten. Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen ställer betydligt högre krav på näringsidkarna än vad köplagen gör när näringsidkare ingår avtal sinsemellan. Bland annat kan villkoren i konsumentlagarna inte förhandlas bort genom avtal. När kåren ingår avtal med näringsidkare eller andra organisationer kan dock inte konsumentlagarna bli tillämpliga eftersom kåren är en juridisk person - alltså ett rättobjekt som kan ingå avtal och som har ett organisationsnummer men som inte är en privatperson. Vi kommer därför inte behandla konsumentavtal i denna framställning.

Firmatecknare

Tidigare nämndes att en huvudprincip är att vem som helst kan ingå avtal. Men det finns förstås inskränkningar i detta, bland annat vad gäller omyndiga och personer med allvarliga psykiska funktionsnedsättningar. Mer relevant för kårens verksamhet är att inte vem som helst på kåren kan ingå bindande avtal i kårens namn. Den eller de som kan ingå avtal benämns firmatecknare och är utsedda av styrelsen genom en delegationsordning. Att vara firmatecknare innebär att personen genom att teckna sitt namn kan representera kåren. Även styrelsen kan vara firmatecknare om samtliga ledamöter skriver under men det skulle ofta vara omöjligt att kontinuerligt ingå avtal på det sättet och därför utser styrelsen firmatecknare. Dessa behöver inte vara ledamöter i styrelsen utan de personer där det paktiskt sett är lämpligt att de har firmateckningsrätt. Exempel på sådana personer kan vara ordföranden, kassören och kanslichefen. Har dessa personer enskild firmateckningsrätt räcker det att en av dem ensam genom sin underskrift kan ingå förbindelser för kårens räkning. Har däremot styrelsen bestämt i sin delegation att ordföranden och kassören har kollektiv firmateckningsrätt krävs att båda skriver på handlingen för att den ska bli giltig. Eftersom ideella föreningars firmatecknare inte registreras i något statligt register är det bara styrelseprotokoll och stadgar som visar vem som får teckna kårens firma. Därför kan avtalsparter kräva att få en kopia av dessa protokoll för att försäkra sig om att den som ingår avtalet har befogenhet att göra det. Vinstdrivande företag som har en registrerad firma måste däremot rapportera in vilka som är firmatecknare till Patent- och registreringsverket. När kåren ska ingå ett avtal med ett företag är det viktigt att ta reda på om den personen som säger sig företräda företaget är behörig att göra det, särskilt om företaget är mindre och okänt. Patent- och registreringsverket kan ge uppgifter om företaget och vem som får företräda det.

Den som är utsedd till firmatecknare bör inte bara begrunda det ansvar detta innebär rättsligt utan också tänka på vilka frågor som kan tänkas uppkomma i studentkåren när firmatecknaren ingår vissa avtal. Ofta är det bra om det framgår av styrelseprotokoll, eller i vissa fall av fullmäktigeprotokoll, att det beslutats att kåren ska ingå de betydelsefulla avtal som sedan firmatecknaren undertecknar. Det kan motverka konflikter och ifrågasättande om varför firmatecknaren ingått dessa avtal och firmatecknaren kan i sin tur visa på att det var styrelsens eller fullmäktiges beslut. Betydelsefulla avtal som här åsyftas skulle exempelvis kunna vara inköp av en kårbil, datorer eller städservice. Tänk dock på att olika kårer kan ha olika krav på vilka avtal som ska tas av firmatecknare, styrelse eller fullmäktige.

Om någon kåraktiv som inte har firmateckningsrätt ingår avtal för kårens räkning, och på detta sätt överskrider sina befogenheter, kan det hända att kåren ändå blir bunden av avtalet. Om kåren blir bunden av ett sådant avtal beror nämligen på vad den person som ingick avtalet med den kåraktive inte insett eller borde ha insett. Personen kanske skäligen uppfattade det som att den kåraktive hade befogenhet att ingå avtal för kårens räkning. Men den från kåren som felaktigt ingått ett sådant avtal kan sedan bli skyldig att ersätta kåren för den eventuella skada som han eller hon orsakat.

På kåren är det oftast firmatecknarna som ingår avtal. Det händer dock att andra får i uppdrag att ingå ett avtal i kårens namn. I så fall måste firmatecknarna ge denna person en fullmakt.

Fullmakt

Den som får en fullmakt för att företräda en annan person kallas fullmäktige (dock inte att blanda ihop med till exempel SFS högsta beslutande organ). Grundläggande för principen om fullmakter är att fullmäktigen kan ingå ett avtal mellan uppdragsgivaren och en tredje person så att dessa två blir avtalsbundna utan att fullmäktige blir det. För den som vill läsa vad det står i lagen om fullmakter står det att finna i avtalslagens 2 kapitel.

För att klargöra vad fullmäktigen får göra eller inte göra används begreppen behörighet och befogenhet. Uppdragsgivaren kan till exempel ge fullmäktigen behörighet att köpa en bil genom en skriftlig fullmakt. Den fullmakten måste fullmäktigen kunna visa upp för bilförsäljaren för att kunna ingå avtal i uppdragsgivarens namn. Har uppdragsgivaren utanför fullmakten givit fullmäktige instruktioner om att bilen inte får kosta mer än 100 000 kronor innebär det en instruktion om fullmäktiges befogenhet. Befogenheterna är det som inte står i fullmakten men som sätter ramarna för bilköpet. Köper fullmäktige en bil för 120 000 kronor är uppdragsgivaren troligen bunden av avtalet till bilförsäljaren men kan kräva fullmäktigen på ersättning för att bilen blev dyrare, eftersom fullmäktigen handlat inom sin behörighet men utanför sin befogenhet. Köper fullmäktige däremot en buss är det troligt att det skulle betraktas som att säljaren borde ha förstått av fullmakten att behörigheten att köpa en bil inte innefattar en buss. Uppdragsgivaren blir då inte bunden av köpet.

Det finns också något som kallas ställningsfullmakt. En ställningsfullmakt har den som är anställd hos någon och som får ingå förpliktande avtal för denne. Ett exempel är snabbköpskassören som får sälja varor utan att behöva visa upp en fullmakt för kunderna, eller bartendern på kårpuben som säljer öl. Den som köper varan utgår från att försäljaren har en sådan ställning att hon eller han får sälja varan.

Att ingå avtal

Grundmodellen för att ingå avtal är att en part ger ett anbud och att en annan godtar anbudet genom en accept. Ett anbud kan vara ”jag vill sälja min tavla till dig för 5000 kronor” och köparen ger sin accept i form av ”jag vill köpa din tavla för 5000 kronor”. Ett anbud kan också vara att kåren per post mottar en reklambroschyr med erbjudande om att köpa pennor à 5 kronor och att kåren som accept skickar in en svarskupong med en beställning på 50 pennor för 5 kronor stycket. Kåren har accepterat anbudet, har bundit sig till ett avtal och är skyldiga att betala för pennorna när de kommer. Skulle kåren istället svara att 50 pennor önskar köpas för 4 kronor stycket är det en så kallad oren accept och företaget behöver inte sälja pennorna till det priset. Man säger istället att kårens orena accept är en ett nytt anbud till företaget: ”Vill ni sälja 50 pennor till oss à 4 kronor?”. Företaget kan välja att acceptera anbudet eller att inte göra det. De kan också svara med att erbjuda att sälja 50 pennor à 4.50 kronor. Det är i sin tur åter igen en oren accept = ett nytt anbud som kåren får ta ställning till.

Avtal kan även uppkomma på andra sätt. I en upphandling ber kåren olika företag att inkomma med anbud. När kåren bestämmer sig för det bästa anbudet och meddelar det utvalda företaget är det en accept som leder till att ett avtal uppkommit. Även att handla i snabbköpet är att ingå avtal. Anbuden är varorna med prislappar och när kunden betalar för varorna är det en accept som leder till att avtal ingåtts.

Avtalets utformning

Ett avtal kan i princip se ut hur som helst men det finns skäl att tänka på hur det utformas. Ett avtal skrivet för hand med blyerts på en knögglig servett är ett giltigt avtal men kommer självklart inte vara lätt att handskas med. Det finns risk att blyertsen suddas ut och att den blir svår att tyda. Istället är såklart datorskrivna A4-ark att föredra.

Eftersom det inte finns några formkrav för hur ett avtal ska se ut är många avtal ganska lätta att skriva. Ju mer omfattande de är och ju större ansvar de innefattar desto svårare blir avtalen att skriva. Vissa avtal kräver alltså expertis medan andra är lätta att skriva för en enskild.

Det viktiga är att fråga sig vad som ska vara med i avtalet och hur det tydligast uttrycks. Avtal ska skrivas med tydliga formuleringar så att båda avtalsparterna förstår vad som menas. Använder avtalsparterna färdiga mallar måste de noga kontrollera att de förstår innebörden av alla formuleringar. Krångliga formuleringar kan ofta tolkas olika och då finns det risk att onödiga tvister uppkommer.

Det är inte bara språket som kan göra avtalet svårbegripligt utan också formen. Ett ostrukturerat avtal blir svårt att hitta i och kan leda till förvirring. Avtalet måste därför ha en bra struktur. Ett förslag är att utgå från modellen nedan:

Rubrik

Rubriken bör visa vad för typ av avtal som skrivs. Även om det är innehållet som avgör avtalstypen finns det en klar pedagogisk tanke med att skapa en rubrik som indikerar vad avtalet handlar om. Rubriken kan till exempel vara köpekontrakt, samarbetsavtal eller abonnemangsavtal.

Avtalsparter

När avtalsparterna ska anges bör vissa uppgifter ges om de som ingår avtalet, till exempel kåren, företaget, organisationen eller kanske privatpersonen. Skriv ut namn, organisationsnummer/personnummer, adress och telefonnummer.

Ingress

Det är numera inte ovanligt att avtalen innehåller en ingress med en avsiktsförklaring. För omfattande avtal kan det vara viktigt att tydliggöra bakgrunden och intentionerna med avtalet. Kortare avtal, som till exempel ett enkelt köpeavtal, behöver däremot ingen ingress.

Exempel på en ingress kan vara: ”Kåren X ska anordna en musikfestival. För arrangemanget behövs sponsorer. Avsikten med detta avtal är att företaget Y sponsrar kåren X.”

Definitioner

Att skriva ett vårdat och begripligt språk är viktigt för att avtalet ska vara lättolkat. Ibland måste dock vissa svåra ord användas och då bör de förklaras. Annars finns det en risk att parterna uppfattar orden olika och att det leder till olika tolkningar av avtalets innerbörd. Vissa ord har flera betydelser och då kan det vara nödvändigt att uppge vilken innebörd de ska ha i avtalet. Även förkortningar kan uppges under rubriken ”Definitioner”. Innehåller kontraktet inga krångliga ord eller förkortningar behöver man inte ha någon definitionsrubrik.

Parternas rättigheter och skyldigheter

Parternas rättigheter och skyldigheter är avtalets mest centrala del där de åtaganden som är grunden till varför parterna ingår avtal ska formuleras. Är det exempelvis ett köpeavtal som skrivs ska köpeobjektet anges och kort beskrivas liksom leveransdatum. Är det ett sponsringavtal ska det framgå vad parterna förbinder sig att tillhandahålla för tjänster gentemot varandra och när dessa ska genomföras. Eventuella betalningsvillkor och priser ska också framgå. Det är bra att skriva om moms tillkommer, när betalning ska ske samt sättet för betalning. Även några andra punkter kan vara viktiga att få med beroende på vad det är för avtal som ingås. Det kan vara leveransvillkor, fraktkostnader, dröjsmålsränta och sekretessbestämmelser. Vad gäller dröjsmålsränta är detta inte något som det är nödvändigt att avtala om eftersom det finns regler i räntelagen, och om parterna inte avtalat om annat är det lagen som gäller. Vill parterna att eventuell dröjsmålsränta ska vara högre, till exempel 20 %, kan de dock avtala om det.

Leveransvillkoren är viktiga för att göra klart vem som ska betala transporten samt vem som står för risken under frakten. Har avtalsparterna inte kommit överens om vad som ska gälla för leveransen är varan normalt överlämnad när säljaren överlämnat varan till köparen. För det mesta avtalar dock köparen och säljaren om leveransvillkoren. Om säljaren ska stå för kostnaden för frakten samt för ansvaret om varan skadas under transporten heter det i leveransklausulen: ”fritt”, ”levererad” eller ”fritt levererad”. Står det istället att varan ska levereras ”fraktfritt” innebär det att säljaren står för att ordna transport samt för transportkostnaden. Säljaren står däremot inte för risken och är inte ersättningsskyldig om varan skadas.

Avtalstid

En del avtal vill parterna ska löpa under viss tid, det vill säga under en tidsbestämd tid som till exempel en vecka, två månader eller ett år. Det är då viktigt att precisera under vilken tid avtalet ska gälla oavsett om avtalet är ett avtal om utförande av en tjänst, ett samarbetsavtal eller ett hyresavtal. Om det inte står något startdatum börjar avtalet gälla den dag avtalet skrivs under. När ett avtal som löper på viss tid löpt ut är avtalsparterna inte längre bundna till varandra.

Avtal kan också löpa tills vidare. Då upphör inte avtalet att gälla förrän parterna vill det och kan i praktiken löpa under tiotals år. När man tecknar avtal som gäller tills vidare är det särskilt viktigt att avtalet innehåller en uppsägningsklausul. Vi återkommer till uppsägningsvillkor nedan.

Påföljder vid avtalsbrott

Det är inte helt lätt att avtala om påföljder vid avtalsbrott. Många gånger låter parterna bli att göra det och då blir det enbart de regler som lagen ställer upp som gäller mellan dem. Det fungerar i det flesta fall utmärkt eftersom lagen stadgar om det nödvändiga, såsom skadestånd och hävning av avtal. Har parterna exempelvis avtalat om ett köp, vilket är en mycket vanlig form av avtal, gäller köplagen med dess regler om vad som sker om det är något fel på varan eller om varan inte levereras. Eftersom köplagen är dispositiv, vilket innebär att det är möjligt att avtala om att regler i köplagen inte ska gälla, kan dock parterna välja att själva bestämma vilka påföljder ett avtalsbrott ska leda till.

En part har enligt lagen rätt att helt häva avtalet om motparten begår ett västentligt avtalsbrott. Om det väsentliga avtalsbrottet också innebär ekonomiska förluster för parten har denne rätt till skadestånd. Huvudregeln är att skadeståndsansvar kan utdömas oberoende om ifall parterna avtalat om det eller inte. Parterna kan också avtala om hur skadeståndsansvaret ska se ut i fall de vill. Det är dock inte helt lätt att avtala om skadeståndansvar, och eftersom grundregeln är att det finns en laglig rätt till ersättning så är det onödigt.

Avtalsparterna kan vidare bestämma om vitesklausuler. Det innebär att parterna säger att ett på förhand bestämt belopp ska utbetalas vid avtalsbrott. Exempelvis kan parterna bestämma att leverantören ska betala vite till köparen om varan inte levereras i tid. Vitet skulle då kunna vara en procent av köpesumman för varje vecka som varan är försenad. Parterna bör dock inte ersätta skadeståndsmöjligheten med en vitesbestämmelse eftersom skador kan uppkomma som är större än vitets belopp. Istället kan vitesklausulen innehålla formuleringen att ” om skadan visar sig vara större än vitesbeloppet ska ett skadestånd med det högre beloppet betalas”.

Avtalsparterna måste också tänka på att vitesbeloppet ska vara rimligt. Är det alldeles för högt satt kan domstol besluta att det ska sättas ner, det vill säga jämkas.

Uppsägningsvillkor

Att säga upp ett avtal kan innebära stora negativa konsekvenser för någon av avtalsparterna. Visstidsbestämda avtal bör därför inte kunna sägas upp allt för enkelt medan avtal som löper tillsvidare måste kunna sägas upp - de kan ju inte gälla för all framtid. Möjligheter till uppsägning samt uppsägningstid får helt enkelt anpassas efter parternas behov.

Visstidsbestämda avtal som löper på kort tid, exempelvis tre månader, bör kanske inte ens ha någon möjlighet till uppsägning. Om en part åtagit sig att utföra ett uppdrag på en viss tid skulle det nämligen kunna innebära en stor osäkerhet för den andra parten om avtalet kunde sägas upp med följd att uppdraget inte slutförs. Ofta vill parterna ha en viss framförhållning så att en uppsägning ger utrymme och tid att avsluta ett samarbete samt att hitta en ny avtalspart. Uppsägningstiden ska spegla de behov parterna har.

Ett uppsägningsvillkor för ett tillsvidareavtal kan tillexempel lyda: ”Avtalet gäller tills vidare. Avtalet kan sägas upp med en uppsägningstid på tre månader”. Eller så avtalar man om en avtalstid på ett år i taget men säger att ”uppsägning av detta avtal ska ske senast tre månader för avtalstidens utgång. Sägs inte avtalet upp förlängs avtalet automatiskt med ett år”. Det är som sagt avtalsparterna som bestämmer vad som passar för just deras avtal.

Det kan i vissa fall också vara bra att avtala om ifall ersättning ska utgå för ett visst arbete som en part gjort men inte kunnat slutföra på grund av att motparten sagt upp avtalet. Uppsägningar bör vidare göras skriftligt och i vissa känsliga fall med rekommenderat brev, så att inte oenigheter uppkommer om när uppsägningen gjorts.

Slutligen bör det sägas att även om parterna bestämmer att ett visstidsavtal inte ska kunna sägas upp kan det fortfarande hävas om någon av dem begår ett väsentligt kontraktsbrott.

Tvistelösning

Om någon av parterna bryter avtalet kommer den andra parten troligen vilja ha ersättning för den skada eller för de merkostnader som uppkommer. Kan inte parterna lösa tvisten själva måste de ta hjälp från någon utifrån. Har parterna inte avtalat om hur tvisten ska prövas ska den lösas i allmän domstol. Man kan också välja att skriva in i avtalet att eventuella tvister ska lösas i allmän domstol men det är alltså inte nödvändigt om man inte överhuvudtaget vill ta upp frågan om tvistlösning i avtalet. Att gå till domstol kan bli en tidskrävande process men den som vinner tvisten kan räkna med att få sina rättegångskostnader täckta och att få ersättning för de ekonomiska skador avtalsbrottet föranlett. En part som vill gå till domstol med en tvist vänder sig till den tingsrätt där motparten är folkbokförd om motparten är en privatperson, det vill säga en privatperson. Är det en juridisk person vänder man sig till den tingsrätt där styrelsen har sitt säte.

Avtalsparter kan också välja att avtala om att lösa en tvist genom skiljedomstol. Nackdelen med skiljedomar är att de blir väldigt dyra och att en dom som upplevs felaktig inte kan överprövas. Kårer bör inte, särskilt på grund av kostnaden, ingå avtal som säger att eventuella tvister ska lösas av skiljedomstol. En anledning till att många företag vill avtala om skiljedomstol är att det då råder total sekretess om konflikten, dess innehåll och utgången av den. Viss verksamhet är också så komplicerad att tvister måste lösas av skiljemän med specialistkompetenser inom området.

Datering och underskrifter

Avtal ska upprättas i två likalydande originalexemplar och parterna ska underteckna båda avtalen. Vanligtvis gör man utrymme för namnteckningar på avtalets sista sida. Är det fler än två parter ska avtal upprättas så att alla får var sitt originalexemplar. Efter att avtalet undertecknats blir det giltigt, så det är viktigt att läsa igenom det noga innan.

Förutom namnunderskrifter ska avtalet dateras och det är också bra om orten där avtalet undertecknas framgår. Orten och dateringen kan få betydelse för att bevisa avtalets äkthet. Likaså kan bevittning av avtalet styrka äktheten. Då skriver en person som inte är part i avtalet ”bevittnas” eller ”vidimeras”, datum och sin namnteckning för att styrka att en eller flera parters namnteckningar är äkta. Det är också bra om personen som bevittnar skriver sitt personnummer eller adress. För många avtal är bevittning ovanligt men vid upprättande av fastighetsavtal är det nödvändigt. Vidare signeras ibland samtliga sidor i ett avtal, åtminstone med avtalstecknarnas initialer, för att sidor av avtalet inte ska kunna bytas ut.

Om avtalet innehåller en bilaga är det bra om den också undertecknas.

Avtalstolkning

Genom att skriva avtal som är enkla och lätta att förstå kan parterna förhindra att tolkningstvister uppkommer. Men det händer att parterna efter att avtalet är påskrivet märker att de har olika uppfattningar om dess innehåll. Eftersom det är det skriftliga avtalet som utgör tolkningsgrund är det viktigt att redan när avtalet skrivs under begrunda om det man vill ha ut av avtalet, avsikten, verkligen är tydligt formulerad. Vid oenigheter försöker man utröna vad parterna rimligtvis kan ha haft för avsikter när de ingått avtalet och tolka texten efter det. Ibland kan det också bli nödvändigt att fylla ut luckor i avtalet. Man kommer också att väga in om parterna slutit liknande avtal innan och hur de i så fall brukar göra i liknande fall. Det kan vidare vara så att det finns en sedvänja inom den bransch som avtalet gäller inom och att man då försöker se till hur man brukar göra där. Kan parterna inte komma överens om hur avtalet ska tolkas måste de vända sig till domstol.

Ogiltigförklara avtal

Det finns tillfällen då avtal ingåtts som är så ofördelaktiga för den ena parten att det vore orimligt att hävda att avtalet ska gälla. Parten kanske inte heller förstått vad avtalet inneburit när han/hon skrev på det. Huvudprincipen är som tidigare nämnts att ”avtal ska hållas” men det finns möjligheter i lagen att ogiltigförklara eller jämka avtalet. Att jämka innebär att ett orimligt avtalsvillkor görs rimligt. Dessa möjligheter finns framförallt i avtalslagens generalklausul, 36 §§ och har uppkommit för att skydda parter som inte är jämställda med sin motpart. Det kan röra sig om näringsidkare eller organisationer med betydligt svagare ställning än den part de ingår avtalet med, exempelvis ett storföretag. För att ett avtal ska kunna ogiltigförklaras eller jämkas måste det vara oskäligt, antingen i innehåll eller i hur det tillkom.

Även andra omständigheter kan leda till att avtal ogiltigförklaras. Det kan till exempel röra sig om att en part ingått avtal under utpressning eller har blivit lurad. Men även felskrivningar kan vara en omständighet som gör att ett avtal inte gäller. Om någon säljer en bil för 150 000 kronor men missar en nolla och i avtalet skriver 15 000 är säljaren inte bunden att behöva sälja bilen för 15 000. Har köparen förstått, eller borde köparen förstått att 15 000 inte var korrekt är avtalet nämligen ogiltigt.

Standardavtal

Standardavtal tas fram för att kunna användas vid olika typiska avtalstillfällen. Att använda samma text och villkor sparar en hel del tid. Många standardavtal är skrivna av kunniga jurister för att kunna användas under lång tid framöver. Andra standardavtal kanske inte håller särskilt hög kvalitet och behöver tillägg. Det är upp till avtalsparterna att granska avtalet innan det skrivs på och tänka igenom om just det passar för det avtal som ska ingås.

Enskilda företagare använder sig ofta av standardavtal för sina varor och tjänster. Olika branschorganisationer har också gemensamt tagit fram standardavtal som ska gälla inom deras områden, till exempel inom leverantörssektorn eller inom byggbranschen. Det finns en risk att standardavtal används slentrianmässigt och utan eftertanke.

Personliga verktyg
Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda