Högskolereformen 1977
Från SFS Wiki
Högskolereformen 1977 var en reform som innebar att all eftergymnasial utbildning skulle bedrivas i form av högskoleutbildning[1] Reformen hade föreletts av en utredning från 1968 (U68) och lades lades fram av regeringen 1975.[2] Reformen avsåg enbart grundutbildning, forskning och forskarutbildning berördes inte av reformen. Reformen innebar inrättandet av högskoleförordningen och högskolelagen.[3]
Reformen innebar att nästan all eftergymnasial utbildning täcktes av högskoleutbildningsbegreppet. Det innebar ett tillskott av bl.a. lärar- och förskollärarutbildningar, vårdutbildningar, konstutbildningar, socialhögskolornas utbildningar och idrottshögskolornas utbildningar införlivades i högskolebegreppet. Totalt ökade antalet nybörjare inom högskolevärlden med 20 000 mellan 1976 och 1977.[4]
Innehåll |
Bakgrund
Under 1940-talet bedrevs utbildning vid Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs högskola, Stockholms högskola och några mindre fackhögskolor.[4] Efterkrigstiden innebar ett ekonomiskt uppsving, fler och fler ville studera och antalet utbildningsplatser var otillräckliga. Göteborgs högskola och Stockholms högskola förstatligades och blev universitet. Efter förslag från 1963 års universitets- och högskolekommitté bildades filialer till de existerande universitetet i Örebro, Karlstad, Växjö och Linköping för att täcka behovet. Umeå fick ett universitet 1965 och Linköping 1975, och i Luleå bedrevs teknisk utbildning sedan början av 1970-talet.
Uppgift
Huvuduppgift enligt propositionen var:[4]
- att öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för studieovana studentgrupper, och därmed främja den sociala utjämningen,
- att bredda och differentiera utbildningsutbudet, särskilt med hänsyn till anknytningen till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet,
- att demokratisera utbildningens organisation och anpassa verksamhetsformen för breddad rekrytering.
Innehåll
I sammanfattningen till propositionen anges det huvudsakliga innehållet som följande:
- all eftergymnasial utbildning skulle bedrivas som högskoleutbildning,
- ett antagningssystem likt det som än idag lever kvar med olika kvotgrupper,
- den som fyllt 25 och arbetat i minst fyra år fick allmän behörighet (25:4-regeln),
- högskoleutbildning skulle bedrivas på vetenskaplig grund, skulle ge kritisk skolning och vara yrkesförberedande,
- kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare,
- all utbildning sker i form av utbildningslinjer,
- livslångt lärande skulle prioriteras,
- utbildning skulle utgå från samhällets och arbetslivets behov,
- Högskoleutbildning skulle ske vid följande orter: Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund;
- landet skulle delas in i sex högskoleregioner med ett universitet var och ett antal högskolor var,
- Varje högskolestyrelse skulle bestå av dels verksamma inom högskolan och dels företrädare för allmänna intressen,
- Varje linje skulle ha en linjenämnd där lärare, studenter och företrädare för arbetslivet skulle delta,
- ett nytt högskoleverk skulle inrättas,
- yrkesteknisk utbildning på försök skulle bedrivas i Borlänge, Borås, Eskilstuna, Göteborg, Jönköping, Luleå, Lund, Markaryd och Skellefteå.
De nya högskolorna
Enligt förslaget ovan skulle högskoleutbildning bedrivas på ett bestämt antal orter, vilket gjorde att tolv nya högskolor inrättades: Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund.[1] Vid alla dessa orter bedrevs redan högre utbildning i form av förskole- eller lärarutbildning (elva av orterna) och socialhögskola (Östersund). 1983 grundades Högskolan i Halmstad. Propositionen argumenterade för att Gävle/Sandviken, Skövde och Trollhättan/Uddevalla/Vänersborg, Karlskrona och Halmstad var lämpliga kandidater för utbildningar, men avrådde från utbyggnad på samtliga platser utom Halmstad då utbyggnad på dessa platser skulle leda till kraftig minskning av studentantalet i Uppsala, Göteborg och Kalmar/Kristianstad, respektive. 2011 finns dock högskolor på samtliga av dessa orter förutom Uddevalla och Vänersborg, då all högskoleutbildning i det området numer är förlagd i Trollhättan.
De nya högskolorna hörde till något av de sex högskoleregioner som skapades. Varje region innehöll ett universitet och minst en högskola. Regionerna var som följer:
- Norra utbildningsregionen (Luleå, Sundsvall/Härnösand, Umeå samt Östersund),
- Mellersta utbildningsregionen (Falun/Borlänge, Eskilstuna/Västerås, Örebro samt Uppsala),
- Stockholms utbildningsregion (Stockholm),
- Östra utbildningsregionen (Jönköping samt Linköping/Norrköping),
- Västra utbildningsregionen (Borås, Karlstad samt Göteborg),
- Södra utbildningsregionen (Kalmar, Kristianstad, Halmstad, Växjö, Lund/Malmö).
Utbildningslinjer
Reformen innebar att all utbildning skulle bedrivas som utbildningslinjer och påbyggnadslinjer, något som redan en utredning från 1969 (UKAS) föreslagit för de filosofiska fakulteterna. Fristående kurser fick fortfarande förekomma, men skulle inrättas av högskolestyrelsena. Enligt högskoleförordningens 2kap 4§ skulle alla linjer ligga inom någon av följande sektorer:
- sektorn för utbildning för tekniska yrken,
- sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken,
- sektorn för utbildning för vårdyrken,
- sektorn för utbildning för undervisningsyrken samt
- sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken.
Det skiljdes på allmänna linjer, som beslutades om av regeringen, och lokala linjer, som högskolorna själva beslutade om. Antalet allmänna linjer var ca 100st och förtecknades i en bilaga till högskoleförordningen.[3] Antalet utbildningsplatser till de allmänna linjerna beslutades också av regeringen.